Varje dag bombarderas vi med en myriad olika intryck och impulser och all denna information ska vår stackars hjärna ta ställning till hela tiden. Undra på då att man ibland stänger av fel saker. Glömmer viktiga datum och uppgifter, glömmer att prata med varann och framför allt glömmer att lyssna till oss själva. Eller dåsar till framför ännu en dokusåpa på TV:n bara för att slippa tänka en liten stund. Det är hela tiden kraven utifrån som dominerar, åtminstone upplever jag det så nästan jämt.

Jag kommer ofta på mig själv med att längta efter enkelheten och tystnaden. Och mellanrummen som fanns när jag var barn. Hur många kan idag säga att de har hört ett grässtrå röra sig i vinden? Vi omges av ett ständigt brus, en ljudmatta som stänger ute livet, det verkliga livet. I stället lever vi i en slags virtuell verklighet där vi ständigt ligger efter och aldrig kommer ikapp. Ett jagande efter det där som kommer sen. När alla måsten är avklarade. Men det går ju inte, för det kommer bara nya måsten hela tiden. Så livet hamnar på väntelistan.

Det borde bara finnas ett enda måste. Att säga stopp! Stanna upp och andas, för att hinna med sig själv, hinna tänka efter, känna, vara i nuet. Bara vara. Det svåraste av allt, för det kräver att jag kapar banden till mina behov av att bli bekräftad. Faktiskt tror jag att det är precis vad det handlar om. Om jag inte har minsta behov av att bli sedd och bekräftad av min omvärld så kan jag faktiskt göra vad jag vill. Skillnaden bör vara gigantisk!

Om du frågar dig själv för vem du gör allt du gör så kan jag slå vad om att i 99,9 procent av fallen så är någon annan än du själv inblandad i svaret. Sen kan varje persons underliggande orsaker säkert se väldigt olika ut, för att de är just personliga. Men i botten finns rädsla. Att inte få behoven tillgodosedda, att bli utanför, att inte räknas med, inte duga, inte höra till. Listan kan bli lång.

Jag har ingen patentlösning på det här problemet tyvärr. Men jag vet att det första steget när det gäller alla slags förändringar är att bli medveten om vad man gör. Först när man ser vad man gör kan man börja ändra på det. Så den första frågan måste nog bli ”vem vill jag ska bli nöjd med mig om jag gör detta?” och den andra ”om jag väljer att inte göra detta pga den personen vad händer då?”. Sen är det bara att hoppa rakt ut och prova. Troligen händer inte ens ett fragment av allt hemskt vi tror ska hända om vi bryter ett mönster. Det kanske till och med blir en positiv kick för någon annan, att också börja förändra sig.

Det intressanta är att när du gjort dig fri från behovet av erkännande utifrån, kan du fortfarande göra precis allt som du redan gör, med den skillnaden att motivet till din handling nu är din egen och inte någon annans. Ett eget fritt val och inte ett behov.

Det här handlar om frigörelse i allra högsta grad. Så länge du gör minsta lilla sak för att du innerst inne är ute efter att få bekräftelse från någon annan, så är du ingen fri person. Jag tror inte människan har någon äkta fri vilja förrän hon släppt alla inbillade behov och börjar agera utifrån sin egen inre känsla för vad som är rätt att göra i varje stund, i stället för att re-agera på alla yttre impulser utan eftertanke.

© Anna Sporring

Det här är en nypublicerad artikel från min gamla hemsida.